ydringer

Första gången vi upptäckte att Elsa blir åksjuk var på Midsommarafton, då vi åkte på småvägarna till Kristdala. Hon kräktes ner hela baksätet och sin fina klänning. Efter det har det gått ganska så bra i bilen, tills idag.

Vi skulle åka upp till Snararp. Tänk er en av de minsta vägarna ut från Vimmerby (ja, den som går mot Rumskulla), och dela sedan den på mitten. Då har ni bredden på vägen (något mindre än en gångbana). Lägg sedan till kurvor som nästan slår knut på sig själv och en asfalterad väg med tjälsprickor nästan ända ner till jordens innandöme. Där har ni vägen till Snararp.

Det var på den vägen Elsa blev åksjuk ikväll. Stackars lilla gumman. Och som de tanklösa föräldrar vi är hade vi inte med något klädombyte. Vi skulle ju bara stanna någon timme. Så lillhjärtat fick springa omkring hos vårt värdfolk i bara blöjan. Men det var det ingen som tog illa upp för utan det var bara skoj.

Hemfärden gick bättre, men det kan ha varit för att vi verkligen kröp fram på vägen.

Nej, inga småvägar för Elsa mer - tack så mycket.

Elsa har egentligen inte fått börja äta godis ännu. Axel fick börja så sent som i år, vid påsk. Då var han 2 år och åtta månader. Elsa är bara 16 månader. Men vad ska man göra när hon har en så givmild storebror som mer än gärna delar med sig av sina futtiga bitar.

Här sitter barnen framför Bollibompa och myser med Axels lördagsgodis.

Elsa har börjat bli så duktig att hon kan säga till när hon vill gå på pottan och kissa och bajsa. 16 månader gammal. När hon blir kissnödig springer hon till mig och skriker "maaammma" eller så pekar hon på stjärten och säger "tissss".  Ibland hinner vi till pottan och ibland inte. Det har även hänt att vi har varit ute och lekt när hon vill gå in och gå på pottan. Jätteduktig, tycker förstås en stolt mamma.

Därför går Elsa ofta utan blöja här hemma. Oftast säger hon till, men det blir förstås en hel del pölar att torka upp också.

Axel har också gjort framsteg på blöjfronten. Han har varit blöjfri på dagen ett bra tag nu, men inatt sov han för första gången utan blöja hela natten. Och kalsongerna och sängen var torra.

Axel var lite sjuk häromdagen med feber och snuva. Inatt satte den förkylningen igång på allvar hos mig.

Jag låg och skakade i frossa hela natten och mådde allmänt pissdåligt. Idag har jag legat i sängen hela förmiddagen för att bädda med täcken i soffan på eftermiddagen. Jag har bara sovit och mått dåligt.

Nu mår jag bättre, men jag är så himla snuvig. Näsan är helt igenkloggad så jag kan knappt andas. Jag drar mig verkligen för att gå och lägga mig.

Så, nu har jag självömkat lite. Med barnen är det bra. De är lite snuviga de också, men pigga och glada. Nja, för tillfället sover de ju, klockan är över tio på kvällen, men de har varit pigga och glada under dagen.

Vår söta lilla dotter har lärt sig att öppna ytterdörren, så den måste vi hålla låst hela tiden. Nu var det så att jag hade glömt att låsa den igen efter att ha ställt ut lite sopor. Elsa tog givetvis tillfället i akt och öppnade dörren. Jag var inte snabb nog att stänga den, så.... Lotha, vår Wachtelhund, lyckades smita ut. Med några kvävda svordomar sprang jag efter. Lotha brukar (när någon enstaka gång tillfället har gynnat henne) smita över till grannen och skälla på deras kanin. Därför sprang jag genast dit. Döm av min förvåning när hundrackarn inte var där.

Nej, Lotha tyckte att hon behövde en lite vidare tur. Jag såg henne springa ner över granngården och ner på den större gatan 50 meter nedanför oss. Det kändes rätt så tungt, med tanke på att jag var ensam hemma med barnen, Elsa hade bajs i blöjan, Axel var sjuk och förkyld... vad ska man göra. Jo, som alla andra människor i nöd. Jag ringde ambulansen :-)

Andreas kom förstås på stört och lyckades efter en stund ropa in den förrymda hunden. Måste jag tillägga att hon inte står särskilt högt i gunst hos mig för tillfället.

Slutet gott, allting gott. Elsa sover och det gör nog Lotha också.

Klockan är nu halvtio på kvällen och Elsa sover inte ännu!!! Hon brukar annars somna runt halvåtta, men nu kan hon bara inte slappna av. Det hjälper inte att ta upp henne och sitta med henne i famnen. Inget duger. Hon vill inte vara själv, hon vill inte vara uppe, hon vill ingenting. Vad hon egentligen vill är väl att sova, men det går inte. Stackars tjeja. Hoppas hon kan få ro i kroppen snart. Jag ska gå in och byta av Andreas som har suttit med henne ett tag nu.

Barnen har haft kompisar hemma idag och det har varit fullt ös hela eftermiddagen.

Visst är det skoj att se dem ha så roligt, men det är inte lika skoj att städa upp efteråt. Med fyra barn i åldrarna ett till fyra, så brukar det allmänt se ut som om en orkan har dragit igenom lägenheten. I princip finns det inte något ledigt golvutrymme kvar, för varenda liten yta täcks av leksaker och filtar, omkullvälta stolar, dukar och kaksmulor blandat med utspilld saft.

Men oj så skoj de har.

Idag har Axel lekt med två jämngamla killar större delen av dagen. En är fyra år och en är lika gammal som Axel. De har busat runt i sandlådan och sprungit och cyklat och haft skoj.

Hack i häl på dem har lilla Elsa, 16 månader, sprungit. När grabbarna har busat i sanden och låtsats att de ramlar, då har Elsa gjort likadant. När grabbarna har lekt affär i de små leksakshusen vi har i sandlådan, då har Elsa också gjort det. När grabbarna har cyklat runt på sina cyklar, har Elsa hängt med på sin trehjuling.

Det är en liten tuff tjej vi har. Hon gillar bus och vilda lekar. Tur att hon har brorsan.

Så har födelsedagen kommit. Äntligen. Axel var dock väldigt generös. På frågan om det var idag han fyllde tre år så svarade han:

- Ja, och Dessa (Elsa) fyllej åsså tje åj.

Inte skulle han ta åt sig all äran inte. Han är så blygsam min lilla gullpojk.

Paket fick han ett par stycken förstås. Några böcker om flygplan, ett flygplan, vattenfärger, Lilla Röda traktorn, en pruttkudde!, ett PC-spel (Kalle Kunskap) och bäst av allt - en radiostyrd bil.

Nu kommer snart barnen och barnkalaset ska börja. Tårtorna är färdiga och grillkol till korvgrillningen är påfyllt. Andreas håller på och pumpar ballonger och Axel hjälper till.

Imorgon, den 19:e augusti, är det tre år sedan Axel föddes. Och så klart har jag nu blivit nostalgisk och sitter och tänker tillbaka.

För tre år sedan vid den här tiden var vi på förlossningen, men de ville inte skriva in oss där utan vi fick vara på avdelningen bredvid (avdelningen för oförlösta mammor). Jag hade så vansinnigt ont och bad vädjande att jag kunde väl i alla fall få en Panodil. Tyvärr blev jag inte tagen på allvar, utan fick gå och ha så ont att jag inte visste hur jag skulle överleva fram tills nattpersonalen kom vid nio. Då äntligen blev jag inskriven på förlossningen. Jag känner fortfarande ren avsky mot den hemska barnmorskan som hade hand om mig under eftermiddagen.

I alla fall gick det rätt så fort efter att jag blivit inskriven på förlossningen. Jag fick duscha och bli nerbäddad i en säng med LUSTGAS!!! Jag älskar lustgas och skulle gärna ha en tub hemma på sänggaveln, men det går ju inte. Ryggmärgsbedövning fick jag också, vilket gjorde att jag kunde slumra lite då och då fram till halvtre, då krystvärkarna satte igång. Jag fick krysta länge med Axel, 50 minuter. Men så tittade han ut klockan 03.28. 3105 gram tung och 47 centimeter lång. Så mysigt det var och vilken underbar känsla.

3 år sedan. Min lilla skrutt. Älskade lilla gubben.

Idag har Axel och jag varit iväg till Linköping på lite shoppingresa. Han är så lätt att ha med sig i affärer nu för tiden och gillar att sitta i sin Brio Race. Smidigt och bra.

Vårt huvudmål med resan var att inhandla mer räls till Axels tågbana. Det gör vi på Biltema, för det är mycket billigare där än Brioräls.

Först åkte vi i alla fall in till stan och gjorde några ärenden där plus att vi tog en fika, innan vi åkte ut till Tornby med start på Biltema. Sedan tog vi IKEA, betade av IKANOhuset (det blev inte så mycket klädaffärer, men en del...), åt mat på Linds, fortsatte till Toys R Us, svängde förbi Jysk och sist Plantagen. Vi var uppe i stan mellan tio och fyra. Och Axel klagade inte en enda gång :-) Däremot bubblade han på om allt vi såg och allt vi gjorde. Höjdpunkten var nog när han fick köpa en Brum-DVD på Åhlens. Den påsen höll han tätt intill sig hela tiden.

När vi äntligen satte oss i bilen för att åka hem var Axel så trött att han somnade på fem minuter. Och han som inte brukar sova middag. Nu kommer han att vara uppe hela kvällen och halva natten. Men det gör inget, för vi hade det så roligt och mysigt idag, Axel och jag.

Nu har Axel varit på sin treårskontroll. Det gick jättebra. Jag har ju varit lite orolig för hans tal. Eller... inte orolig, för han kan säga allt och redogöra för allt, men det är rätt så otydligt det han säger. Jag skulle inte vara orolig om inte folk runtom mig sade att: "borde han inte tala tydligare? Det är för att han inte är på dagis som han inte lär sig prata rent". Själv har jag tänkt att det kommer nog i sinom tid. Han förstår allt och han kan säga allt. Och Lena på BVC höll med mig.

Axel kunde skilja den stora bilen från den lilla. Han kunde säga en massa djurläten. Han kunde följa uppmaningar. Han kunde bygga ett högt torn. Han kunde berätta vilka de olika färgerna var. Så allt var bara bra och jag har inget att vara orolig över :-)

Sedan vägde Axel 16.2 kilo och var exakt en meter lång. Han följer sina kurvor perfekt.

Egentligen ska jag vara mammaledig i ett halvår till (börjar i januari), men idag har jag varit på jobbet. Det var personalkonferens först och sedan var det trivselresa till Eksjö. Jag kände att det kunde kanske vara bra att vara med på den första personalkonferensen, med tanke på att jag ska börja jobba igen under det här läsåret i alla fall. Det kan alltid vara bra att se vilka som är nya och så skulle den nya rektorn presenteras också.

Sedan åkte vi i två bussar till Eksjö, där det var stadsvandring, museum och middag på Stadshotellet. Lite lagom jobbardag alltså....

I alla fall kände jag mig rätt så trött när jag kom hem. Jag tänkte på mina kollegor som ska tillbaka till jobbet imorgon och på torsdag kommer alla elever. Och då kände jag att jag är verkligen inte mogen för att börja jobba ännu. Det är såååå skönt att jag ska vara hemma hela hösten också.

Andreas var rätt så trött idag när jag kom hem. Barnen hade hållt igång hela dagen. Lite bråk, lite slagsmål, lite kel... lite av varje :-) "Jag fattar inte att du kan säga att du vill ha en till. Det går ju knappt med två som det är nu", var hans kommentar när jag kom hem. (Och för er som undrar så är pratet om en trea inte något som är aktuellt ;-))

Igår hade vi tjocka släkten på besök med anledning av att Axel fyller 3 år nästa lördag. Det var fullt med folk och barnen var (förstås) i centrum hela tiden. Axel blev överlycklig för sina paket (en grävskopa, hoppboll, jeans, strumpor, tågräls...). Och så var det ju mums med tårta också.

Bus var det hela tiden och full fart. Trots regnet ville Axel verkligen gå ut och pröva sin nya grävskopa precis innan det var dags för kvällsmat och bad. Kanske inte helt lyckat eftersom det ledde till skrik och gråt när han skulle gå in igen och det lugnade inte ner sig förrän han fick sin kvällsgröt framför TV:n.  Sedan sov han gott på kvällen.

Elsa, däremot, hade nog fått lite för mycket intryck (och tårta) under dagen, för hon var vaken till klockan tio på kvällen, innan hon under stora och högljudda protester äntligen somnade.

Igår var farmor och hälsade på hemma hos oss. Jag hade en tid hos frissan för att färga håret (är fortfarande blond, men har numera en rödfärgad botten...). Andreas jobbade, så farmor lovade att komma och vara hos barnen medan jag åkte iväg.

Axel gick och väntade hela morgonen på att farmor skulle komma. När hon väl kom sprang han direkt och hämtade en plåt med nybakta bullar! Han hade redan kvällen innan bakat lite osynliga låtsasbullar och de hade stått i ugnen (under soffan) hela natten. När farmor kom skulle hon givetvis få smaka dessa bullar.

Axel, Elsa och farmor busade nog större delen av dagen och när eftermiddagen kom var barnen MYCKET trötta. Andreas kom hem och farmor åkte också hem strax efter det. Axel somnade i soffan redan halvsju och Elsa somnade strax efter det till vällingflaskan.

I morse vaknade Axel bredvid mig i sängen. Som vanligt brukar han ligga och pladdra på ett tag innan jag vaknar till så pass mycket att jag orkar slå upp ögonen. Denna morgon konstaterade Axel med en mycket övertygande röst: "fajmoj pommej idag osså mä" (pappa har lärt Axel att det räcker inte med bara "också" eller "med", utan båda orden måste vara med).  "Dasse å fajmoj ska åka tjaktoj ida".

Så de du farmor,  nu är det bara att ta fram traktorsmunderingen...

Idag runt klockan elva hade jag precis satt in en kaka i ugnen. Jag hade sövt Elsa för hennes middagssömn och när jag kom ut i köket igen så var ugnen avstängd. Lite väl snabbt tänkte jag skylla på Axel och undrade vad han hade haft för sig när jag märkte att allting var av. Vi hade inte minsta lilla gnutta el i hela lägenheten. Tvättmaskinen var som tur var precis färdigså den kunde jag hänga upp.

Det visade sig att halva stan var utan el på grund av ett fel på Vimmerby energi. Inte så skoj. Jag upptäckte snabbt hur beroende av el man är. Jag kunde inte laga mat till barnen, inte koka kaffe, inte sätta på någon ny maskin, inte spela in programmet jag skulle på TV, inte lyssna på någon musik, inte sitta vid datorn, inte värma något i mikron, inte dammsuga.... listan kan ju göras oändlig. Och det tråkigaste av allt var ju att kakan stod i ugnen och förstördes. Kylen och frysen fungerade inte heller, men jag hoppades att det skulle klara sig om jag undvek att öppna dem.

Vid halvett var barnen jättehungriga och jag kunde inte ge dem någon middag. Det blev mackor och kräm till mat. Kanske inte det bästa, men vad ska man göra?

Nu är i alla fall strömmen tillbaka och jag ska gå och sätta på stekpannan så vi kan göra spaghetti och köttfärssås. Kakan är rätt så förstörd, i alla fall till utseendet. Smutsen ligger kvar på golvet, men nu kan jag ju dammsuga upp den. En till tvätt ligger i maskinen och Mora Träsk skrålar i Axels stereo. Back to normal alltså.

Axels och Elsas kompisar har varit här och lekt idag. Det är en liten kille som heter Isak och är lika gammal som Elsa och en kille som heter Albin som är fyra år. Så gott som alltid är det bus bus bus som gäller när de här fyra kommer tillsammans.

Dessa träffar brukar vi alltid försöka inleda med lite fika. Det är så gott som omöjligt för barnen att sitta stilla så lång tid det tar att äta upp en bulle och dricka ett glas saft. Det är spring upp och ner, en klunk här och ett bett där. Idag hoppade Isak i soffan medan Elsa sprang och jagade Lotha i hallen med en bulle. Axel tog ett bett på varenda kaka och konstaterade att han inte tyckte om något innan han sprang iväg och började bygga en koja i sitt rum. Albin hade ett väldigt ouppfostrat glas för det hällde ut saften i hans knä.

När man varit inne ett tag och fått i sig lite fika brukar det vara ganska skönt att gå ut och låta barnen rasa av sig lite ute. Det är fullt spring och cyklar som åker och traktorer som kör. När de sedan åker hem igen blir det så tyst här hemma och Axel blir helt rastlös. Jag frågade honom nyss vad han ville hitta på. Han svarade: "jag vill åka nånstans, med Citenengen". Han vill alltså åka iväg någonstans men han vet nog inte riktigt vart eller varför. Det är bara så att det måste hända något.

Elsa duger rätt så bra att leka med nu i alla fall, för när jag skriver detta sitter de i Axels rum och kör med bilar. Jag har lovat en åktur i bilen så vi ska väl ge oss ut snart.

Idag packade barnen och jag en picknickkorg och tog en promenad ner till Källängsparken i Vimmerby. Axel cyklade (förstås) och Elsa satt snällt och fint (inte) i sin vagn. 

I parken träffade vi andra mammor och barn från Elsas föräldragrupp. En del storasyskon var också med, så Axel hade fullt upp med att klättra runt i klätterställningen med andra barn. Elsa, som förstås inte kan låta bli att härmas, klättrade också upp i klätterställningen så fort jag vände ryggen till. Inte kunde hon sitta still med de andra ettåringarna och leka i sandlådan inte. Nej, hon skulle förstås klättra omkring med tre-fyra- och femåringarna i klätterställningen och åka rutschkana. När ska min lillskrutta förstå att hon faktiskt bara är en liten lillskrutta?

En liten rymningstur hann hon också med. På långt håll såg Elsa förstås vattnet blänka så fint i den vackra fontänen i Källängsparken. Så på sina små knubbiga ben sprang hon så fort hon bara kunde. I vattnet skulle hon och inget fick stoppa henne. Axel var det som sprang efter och hindrade syrran från att ta ett stadsparksdopp. Mycket storebroderslikt förmanade han henne att man "fåj inte bada däj". Elsa resignerade och följde med brorsan tillbaka medan mamma ropade ut löften om saft och bullar.

Saften och bullarna lyckades hålla Elsa på filten i.... cirka tio sekunder. Sedan stod hon inte ut med att sitta still längre. Det fanns ju så mycket att utforska, så mycket att titta på. Och så begärde mamma av henne att hon skulle sitta still och äta en bulle hon inte ens ville ha. Höjden av fräckhet, tyckte Elsa och stack igen.

Efter en och en halv timme hade jag fått nog och packade ihop mina barn och alla saker för att i sakta mak traska hemåt igen.

Idag har vi varit hos barnens mormor och morfar på middag. Mina föräldrar alltså. Min bror är hemma på semester med sin flickvän (de bor i Schweiz) så det är skoj att träffas allihop. Vi grillade lite och åt äppelkaka.
Elsa är en liten pajas. Vid matbordet ska hon bara vara i centrum hela tiden och är hon inte det för ett ögonblick så ser hon till att hon hamnar där. Med sina miner och små skrik kan hon få vem som helst att skratta. Om man inte skrattar åt henne visar hon, med ett tillgjort skratt, hur man ska göra.

Både Axel och Elsa stortrivs uppe hos mormor och morfar. Man får spruta med vattenslangen och bli hur blöt som helst, man får äta hur mycket äppelkaka man vill, trots att man egentligen inte kan få ner en bit, man får dricka saft, man kan leka med alla miljoner leksaker som finns kvar från mamma och morbror och främst av allt - det finns alltid någon nere på golvet som leker med en och bryr sig om en.

Men lite otäckt är det att vara där. Det finns så många trappor att klättra i (vilket givetvis är jätteskoj) men det är lite oroligt med stenplattor och trappor utan räcken. Än så länge har det inte hänt något olycka och vi får väl hoppas att det aldrig behöver hända heller. Elsa är så orädd och tror att hon kan gå i trappor som vilken vuxen person som helst. Hon har inte riktigt förstått vitsen med att vända sig om och krypa nerför trappan istället för att bara kliva rakt ut.

Idag har vi varit på Virserums marken, en tradition jag haft sedan jag föddes... tror jag :-) Min farmor bor i Virserum och varje år när marken är samlas släkten hemma hos henne, går på marken, äter mat och umgås.

Det var en rätt så skön dag i år. Oftast brukar regnet vräka ner eller så gassar solen så man inte står ut. Lagom är inte ett ord som har stämt in på Virserums marken de senaste åren, men i år var det faktiskt så. lagom varmt, inget regn, lagom med folk... lagom och trevligt helt enkelt.

Jag brukar inte handla något särskilt men i år blev det faktiskt några påsar. Bland annat de ascoola tröjorna barnen har på sig i soffan på bilden nedan ;-). Sedan fick de en bil och en helikopter, en vindsnurra av mormor och morfar, ett draghjul av mormor och morfar och morfar köpte också en tröja till Elsa där det står: "Morfar är min bästis - så de så".

Axel har aldrig varit barnet med mycket hår som måste klippas en gång i månaden. Men en gång i halvåret (eller ibland lite oftare) brukar vi försöka ansa hans små testar. Idag var en sådan dag.

Eftersom det inte sker särskilt ofta att Axel behöver konfronteras med saxen (eller trimmern som vi andvänder oss av) så var han inte särskilt förtjust i tanken när vi presenterade den för honom. Det blev därför en hel del protester.  Men lite lock och pock lyckades. Löftet om en glass (som han dessutom fick hålla i handen under klipptillfället) gjorde så att det gick hyfsat bra. Det gjorde faktiskt inte ont att bli klippt, erkände Axel. Men det kittlades lite när håret trillade ner.

Axel är, som de flesta barn antar jag, rätt så motvillig till att gå och lägga sig. Det brukar gå bra tills efter att vi läst sagan i sängen och ska släcka för att sova. Då börjar han gnälla: "nej mamma, vill inte tova".

Den sista tiden har han börjat försöka att luras med hur mycket klockan är. Det började häromkvällen då han inte ville sova förrän klockan var nio. Då gick det bra att säga att klockan är snart nio, så det är bara att sova. Det tog bara någon minut så sov han.

Igår var det samma visa när vi skulle släcka. "Nej mamma, vill inte tova." Sedan tittade Axel allvarligt på mig och sade: "kockan äj baja fem". Som om jag skulle gå på det ;-) Först tänkte jag också luras och säga att klockan är nio, men kom på att det är kanske inte så bra att låta honom tro att han får gå och lägga sig så sent. Så med risk för att det skulle bli ramaskri så sade jag allvarligt att "nej, klockan är inte fem, klockan är strax efter sju och det är dags för dig att sova". Till min stora häpnad accepterades detta påstående. Axel nickade lite förnumstigt och två minuter senare sov han gott.

Och det tycker jag är roligt :-) Jag har nu bläddrat i den både framlänges och baklänges och fastnat för en del saker.  Arbtesbord, köksbord, köksinredning...

Det är ju så att vi inom kort ska flytta till ett hus ute på landet och jag har redan nu inrett huset i tanken. När nu IKEA-katalogen kom så blev jag väldigt inspirerad till hur barnens lekrum ska se ut. Jag har redan funderat på olika teman man skulle kunna använda sig av och ett tema på IKEA nu är havstema. Det såg så fint ut med blåa väggar och fiskar. Blåa möbler och akvariumsinredning. Jag visade bilden i katalogen för Axel och frågade om han inte tyckte det var fint. "Jaaa," svarade han helt andäktigt.  "Tået söj dääj". Han pekade på något jag inte sett tidigare på bilden - en uppbyggd tågbana på golvet. Så nog tyckte han att det var en fin bild. Det fanns ju tgå på den ;-) Lille gullplutten.

Hela sommaren har solen gassat och jag har mått skit. Jag tycker inte om att svettas utan att man rör på sig över huvud taget. Jag tycker inte om att det inte finns någon svalka eller skugga att rymma undan till. Folk tycker att jag är dum som klagar på den "underbara sommaren" men jag ser faktiskt inget underbart med den.

Nu har vädret slagit om lite grann och de senaste dagarna har det varit åska och lite regn. Jag har verkligen fröjdats. Jag tycker att det är underbart med regn och det ska alla veta att det har behövts efter den senaste torkan.

Men hur mycket jag än tycker om regnet så svor jag rätt så rejält över det idag. Vi hade varit ute på en promenad och hälsat på Andreas på jobbet. De svarta molnen hängde tungt över oss när vi gick in på ambulansstationen. Det regnade dock inte. Vi hade inte hunnit sitta många minuter innan larmet gick. Andreas var tvungen att åka iväg med ambulansen och vi fick fortsätta hemåt. Axel på sin cykel och Elsa i barnvagnen.

Vi hade inte ens hunnit ut från parkeringen innan regnet började ösa ner. Det finns regn och det finns regn. ite vanligt regn har jag inget emot, men det som kom ner på oss var blandat med hagel och det kom med en sådan kraft att Axel blev rädd. Elsa stängde jag in under barnvagnens suflett så hon märkte nog inte så mycket. Axel däremot blev helt paralyserad och vägrade trampa sin cykel. "Det jegnaj", skrek han hela tiden. "Sluta jegna!". Han såg ut att vara nära tårarna. Jag fick dra barnvagnen, hålla koll på hunden som satt fast i barnvagnen samtidigt som jag fick knuffa på Axel på cykeln. Allt i hällande ÖSregn/hagelregn.

Nu är vi hemma, allt är bra igen, barnen har badat och ätit kvällsmat och snart börjar Bolibompa. Allt är frid och fröjd. Samtidigt som jag skriver detta har Axel och jag och Elsa lite kafferep. Barnen har dukat fram fika med sin leksaksservis och serverar mig allt från kaffe till osynliga hembakta bullar. Finns det något mer underbart? Jag tror inte det.

På morgonen är jag oftast inte den piggaste människan. Min man förstår detta och låter mig faktiskt sova rätt så ofta. Men ibland måste han ju faktiskt åka till jobbet - tro det eller ej. Och de morgnarna så måste jag gå upp, vare sig jag vill eller inte. Oftast vill jag inte.

I morse tror jag till och med att jag morrade till Andreas när han lite försiktigt påpekade att han skulle åka, eller om det var att han skulle gå ut med hunden, och Elsa var vaken. Men, jag tror i alla fall att, han har överseende med mitt hemska morgonhumör. Jag hoppas det.

Efter att ha lyckats masa mig upp och Andreas åkt till jobbet så kommer det gigantiska arbetet med att få familjen färdig med frukostar, tandborstning, ansiktstvätt, påklädning, kissningar och bajsningar. Detta tar i normala fall ca två timmar om man är själv. I genomsnitt får man avbryta för ungefär sju syskonbråk.

Idag har detta hänt: Elsa har fått en knuff så hon ramlade på soffbordet och slog i ögonbrynet, Axel har fått ett bett på armen, Elsa har blivit omkullknuffad på hallens klinkersgolv fyra gånger, Elsa har knuffats omkull mot badkaret medan Axel satt på toaletten, Axel har hoppat i soffan och slagit huvudet i väggen, Elsa har ramlet ner från en köksstol där hon olovandes klättrat upp, Axel har fått ett slag i anskitet med en leksaksbil i metall. Och morgonen är inte över. Nu är visserligen barnen klädda, men jag har inte kommit så långt. Jag har lyckats få i mig en kopp kaffe, och det lugnade nog nerverna lite grann.

Jag undrar om det är så här i alla familjer eller om det är något exceptionellt för just vår familj. Tänk om det är så att alla andra har jättelugna och harmoniska morgnar när barnen sitter lugnt och stilla och äter frukost, för att sedan, utan gnäll och bråk, gå till badrummet och tvätta sig och borsta tänderna. Efter det går de lugnt och stilla till sina rum och tar på sig sina kläder. Allt under loppet av 20 minuter... Är det bara här hemma som det är kaotiskt?

När alla morgonbestyren är gjorda brukar jag ibland låta barnen titta lite på någon DVD medan jag städar av lägenheten lite. Sängar måste bäddas och det tillhör undantagen de dagar så man inte behöver dammsuga. Oftast behöver golvet i köket torkas också. Det blir gärna lite kladd efter två barn. Trots att jag då städar brukar jag oftast ha dåligt samvete för att jag låter barnen sitta och titta på TV. En vacker och solig dag så sitter mina barn inne och tittar på Nalles Blåa Hus.

Nej, detta måste jag verkligen ta tag i. Jag måste bli den supermamman jag alltid trodde att jag skulle bli - innan barnen kom. Jag skulle aldrig låta barnen titta på TV, förutom kanske någon halvtimme på kvällen. Jag skulle aldrig servera burkmat.  Jag skulle vara ute flera timmar med barnen varje dag. Jag skulle läsa minst fem sagor på dagen och fem sagor på kvällen... Hmm, det är kanske dags att se över sina prioriteringar. Eller, behöver man det? Mina barn är nog rätt så normala och väluppfostrade. De kan leka för sig själva, både bra och länge. Jag har redan idag byggt tågbanan med barnen, kört med bilar, byggt ett pussel, pussat på dem minst hundra gånger och kramats lika många gånger. Jag ger mina barn väldigt mycket kärlek och de verkar vara rätt så harmoniska i alla fall. Måste jag då ha dåligt samvete för att jag sätter dem framför TV:n någon gång ibland? Kanske? Eller inte?

Jag har tidigare försökt mig på detta med att blogga, men har alltid kommit av mig. Så, därför börjar jag nu på ett nytt försök. Givetvis skriver jag om det som mitt liv till mesta del centrerar runt - min familj - mitt liv. Därför kan kanske en liten presentation av min familj komma till pass här.

JAG - Emeli Ydringer heter jag. Jag är i skrivandets stund 30 år ung. Jag fyller 31 år i december och nu är det augusti. Hela mitt liv har jag skrivit dagbok och klottrat i allmänhet. Att kunna kombinera klottrandet med att sitta framför datorn är härligt tycker jag. För vid datorn sitter jag mycket, ofta och länge. När jag inte sitter där och jag inte leker eller busar med mina underbara barn, så tycker jag om att sy. Min nya passion är att sy kläder och lapptäcken. Jag fick en jättefin symaskin av släkten när jag fyllde 30 år. Den har blivit flitigt använd. Fotografering är också en stor passion här i livet. Jag har en underbar digital systemkamera, en Canon EOS 350D, som passar mina behov perfekt. Av min underbare make fick jag i 30-årspresent ett teleobjektiv till nämnda kamera och det gör kameran mycket roligare.

Jag har även en mängd andra pyssliga intressen, men det är dessa som upptar större delen av min fritid. Just nu är jag mammaledig men i vanliga fall jobbar jag som gymnasielärare i evenska och engelska.

MIN MAN - Andreas Ydringer. Vi träffades för 10½ år sedan, flyttade ihop för 10 år sedan, förlovade oss för 7 år sedan, skaffade hund för 5½ år sedan, fick vårt första barn för 3 år sedan, fick vårt andra barn för 1 år sedan och gifte oss för 2 månader sedan. Det var väl de viktigaste händelserna i vårt liv. Min käre make älskar också att sitta framför datorn. Det blir lite jobbigt eftersom vi bara äger en. Hans passion framför datorn är att kolla Blocket efter skogsvagnar och traktorer!!! hur tråkigt kan det bli????? eller att spela SOF över nätet. Hmmm, jag fattar förstås inte hur man kan slösa tid framför datorn på sådana tråkigheter, men han verkar tycka att det är roligt. På höstarna vill han helst inte vara inne, utan travar omkring i skogen med vår Wachtelhund och ett gevär på axeln. Han titulerar sig själv som jägare om höstarna, men ärligt talat har jag nog inte träffat någon jägare som skjuter så lite.

VÅR FÖRSTFÖDDE - Axel Ydringer. 3 år gammal. Han älskar allt som har en motor i sig. Tåg, flygplan, traktorer, bilar, bussar och monter truck. Favoritleksaken inomhus är nog den stora trätågbanan. Den leker han med nästan varje dag. Ute gillar han sin cykel, en gul med stödhjul, och sin stora tramptraktor med skopa. Han är så go vår lille pojk. Snäll och mjuk, men ändå tuff, glad och framåt. Intelligent. Han kan alla bokstäver. Varje dag gör han saker som jag blir stolt över. Och varje dag trotsar och bråkar han så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

VÅR LILLSKRUTTA - Elsa Ydringer. 1 år och tre månader. Busig som en liten vildvittra. Glad, pigg, intelligent, envis, tuff, rolig, kelig... hon ser upp till storebror och vill göra allt som han gör. Sitter han på golvet och äter en macka vill hon sitta bredvid honom och äta en macka hon också. Syskonkärleken är total. Lika mycket som de älskar varandra kan de också driva varandra till vansinne och slåss som om livet står på spel.

Det är jag och min familj. Och så har vi ju wachtelhunden Lotha också. Hon gör inte så mycket väsen av sig och är nöjd med den lilla uppmärksamhet hon får.