Det regnar...
Hela sommaren har solen gassat och jag har mått skit. Jag tycker inte om att svettas utan att man rör på sig över huvud taget. Jag tycker inte om att det inte finns någon svalka eller skugga att rymma undan till. Folk tycker att jag är dum som klagar på den "underbara sommaren" men jag ser faktiskt inget underbart med den.
Nu har vädret slagit om lite grann och de senaste dagarna har det varit åska och lite regn. Jag har verkligen fröjdats. Jag tycker att det är underbart med regn och det ska alla veta att det har behövts efter den senaste torkan.
Men hur mycket jag än tycker om regnet så svor jag rätt så rejält över det idag. Vi hade varit ute på en promenad och hälsat på Andreas på jobbet. De svarta molnen hängde tungt över oss när vi gick in på ambulansstationen. Det regnade dock inte. Vi hade inte hunnit sitta många minuter innan larmet gick. Andreas var tvungen att åka iväg med ambulansen och vi fick fortsätta hemåt. Axel på sin cykel och Elsa i barnvagnen.
Vi hade inte ens hunnit ut från parkeringen innan regnet började ösa ner. Det finns regn och det finns regn. ite vanligt regn har jag inget emot, men det som kom ner på oss var blandat med hagel och det kom med en sådan kraft att Axel blev rädd. Elsa stängde jag in under barnvagnens suflett så hon märkte nog inte så mycket. Axel däremot blev helt paralyserad och vägrade trampa sin cykel. "Det jegnaj", skrek han hela tiden. "Sluta jegna!". Han såg ut att vara nära tårarna. Jag fick dra barnvagnen, hålla koll på hunden som satt fast i barnvagnen samtidigt som jag fick knuffa på Axel på cykeln. Allt i hällande ÖSregn/hagelregn.
Nu är vi hemma, allt är bra igen, barnen har badat och ätit kvällsmat och snart börjar Bolibompa. Allt är frid och fröjd. Samtidigt som jag skriver detta har Axel och jag och Elsa lite kafferep. Barnen har dukat fram fika med sin leksaksservis och serverar mig allt från kaffe till osynliga hembakta bullar. Finns det något mer underbart? Jag tror inte det.
Nu har vädret slagit om lite grann och de senaste dagarna har det varit åska och lite regn. Jag har verkligen fröjdats. Jag tycker att det är underbart med regn och det ska alla veta att det har behövts efter den senaste torkan.
Men hur mycket jag än tycker om regnet så svor jag rätt så rejält över det idag. Vi hade varit ute på en promenad och hälsat på Andreas på jobbet. De svarta molnen hängde tungt över oss när vi gick in på ambulansstationen. Det regnade dock inte. Vi hade inte hunnit sitta många minuter innan larmet gick. Andreas var tvungen att åka iväg med ambulansen och vi fick fortsätta hemåt. Axel på sin cykel och Elsa i barnvagnen.
Vi hade inte ens hunnit ut från parkeringen innan regnet började ösa ner. Det finns regn och det finns regn. ite vanligt regn har jag inget emot, men det som kom ner på oss var blandat med hagel och det kom med en sådan kraft att Axel blev rädd. Elsa stängde jag in under barnvagnens suflett så hon märkte nog inte så mycket. Axel däremot blev helt paralyserad och vägrade trampa sin cykel. "Det jegnaj", skrek han hela tiden. "Sluta jegna!". Han såg ut att vara nära tårarna. Jag fick dra barnvagnen, hålla koll på hunden som satt fast i barnvagnen samtidigt som jag fick knuffa på Axel på cykeln. Allt i hällande ÖSregn/hagelregn.
Nu är vi hemma, allt är bra igen, barnen har badat och ätit kvällsmat och snart börjar Bolibompa. Allt är frid och fröjd. Samtidigt som jag skriver detta har Axel och jag och Elsa lite kafferep. Barnen har dukat fram fika med sin leksaksservis och serverar mig allt från kaffe till osynliga hembakta bullar. Finns det något mer underbart? Jag tror inte det.
Kommentarer
Trackback