ydringer

På morgonen är jag oftast inte den piggaste människan. Min man förstår detta och låter mig faktiskt sova rätt så ofta. Men ibland måste han ju faktiskt åka till jobbet - tro det eller ej. Och de morgnarna så måste jag gå upp, vare sig jag vill eller inte. Oftast vill jag inte.

I morse tror jag till och med att jag morrade till Andreas när han lite försiktigt påpekade att han skulle åka, eller om det var att han skulle gå ut med hunden, och Elsa var vaken. Men, jag tror i alla fall att, han har överseende med mitt hemska morgonhumör. Jag hoppas det.

Efter att ha lyckats masa mig upp och Andreas åkt till jobbet så kommer det gigantiska arbetet med att få familjen färdig med frukostar, tandborstning, ansiktstvätt, påklädning, kissningar och bajsningar. Detta tar i normala fall ca två timmar om man är själv. I genomsnitt får man avbryta för ungefär sju syskonbråk.

Idag har detta hänt: Elsa har fått en knuff så hon ramlade på soffbordet och slog i ögonbrynet, Axel har fått ett bett på armen, Elsa har blivit omkullknuffad på hallens klinkersgolv fyra gånger, Elsa har knuffats omkull mot badkaret medan Axel satt på toaletten, Axel har hoppat i soffan och slagit huvudet i väggen, Elsa har ramlet ner från en köksstol där hon olovandes klättrat upp, Axel har fått ett slag i anskitet med en leksaksbil i metall. Och morgonen är inte över. Nu är visserligen barnen klädda, men jag har inte kommit så långt. Jag har lyckats få i mig en kopp kaffe, och det lugnade nog nerverna lite grann.

Jag undrar om det är så här i alla familjer eller om det är något exceptionellt för just vår familj. Tänk om det är så att alla andra har jättelugna och harmoniska morgnar när barnen sitter lugnt och stilla och äter frukost, för att sedan, utan gnäll och bråk, gå till badrummet och tvätta sig och borsta tänderna. Efter det går de lugnt och stilla till sina rum och tar på sig sina kläder. Allt under loppet av 20 minuter... Är det bara här hemma som det är kaotiskt?

När alla morgonbestyren är gjorda brukar jag ibland låta barnen titta lite på någon DVD medan jag städar av lägenheten lite. Sängar måste bäddas och det tillhör undantagen de dagar så man inte behöver dammsuga. Oftast behöver golvet i köket torkas också. Det blir gärna lite kladd efter två barn. Trots att jag då städar brukar jag oftast ha dåligt samvete för att jag låter barnen sitta och titta på TV. En vacker och solig dag så sitter mina barn inne och tittar på Nalles Blåa Hus.

Nej, detta måste jag verkligen ta tag i. Jag måste bli den supermamman jag alltid trodde att jag skulle bli - innan barnen kom. Jag skulle aldrig låta barnen titta på TV, förutom kanske någon halvtimme på kvällen. Jag skulle aldrig servera burkmat.  Jag skulle vara ute flera timmar med barnen varje dag. Jag skulle läsa minst fem sagor på dagen och fem sagor på kvällen... Hmm, det är kanske dags att se över sina prioriteringar. Eller, behöver man det? Mina barn är nog rätt så normala och väluppfostrade. De kan leka för sig själva, både bra och länge. Jag har redan idag byggt tågbanan med barnen, kört med bilar, byggt ett pussel, pussat på dem minst hundra gånger och kramats lika många gånger. Jag ger mina barn väldigt mycket kärlek och de verkar vara rätt så harmoniska i alla fall. Måste jag då ha dåligt samvete för att jag sätter dem framför TV:n någon gång ibland? Kanske? Eller inte?