Fika i Källängen
Idag packade barnen och jag en picknickkorg och tog en promenad ner till Källängsparken i Vimmerby. Axel cyklade (förstås) och Elsa satt snällt och fint (inte) i sin vagn.
I parken träffade vi andra mammor och barn från Elsas föräldragrupp. En del storasyskon var också med, så Axel hade fullt upp med att klättra runt i klätterställningen med andra barn. Elsa, som förstås inte kan låta bli att härmas, klättrade också upp i klätterställningen så fort jag vände ryggen till. Inte kunde hon sitta still med de andra ettåringarna och leka i sandlådan inte. Nej, hon skulle förstås klättra omkring med tre-fyra- och femåringarna i klätterställningen och åka rutschkana. När ska min lillskrutta förstå att hon faktiskt bara är en liten lillskrutta?
En liten rymningstur hann hon också med. På långt håll såg Elsa förstås vattnet blänka så fint i den vackra fontänen i Källängsparken. Så på sina små knubbiga ben sprang hon så fort hon bara kunde. I vattnet skulle hon och inget fick stoppa henne. Axel var det som sprang efter och hindrade syrran från att ta ett stadsparksdopp. Mycket storebroderslikt förmanade han henne att man "fåj inte bada däj". Elsa resignerade och följde med brorsan tillbaka medan mamma ropade ut löften om saft och bullar.
Saften och bullarna lyckades hålla Elsa på filten i.... cirka tio sekunder. Sedan stod hon inte ut med att sitta still längre. Det fanns ju så mycket att utforska, så mycket att titta på. Och så begärde mamma av henne att hon skulle sitta still och äta en bulle hon inte ens ville ha. Höjden av fräckhet, tyckte Elsa och stack igen.
Efter en och en halv timme hade jag fått nog och packade ihop mina barn och alla saker för att i sakta mak traska hemåt igen.
I parken träffade vi andra mammor och barn från Elsas föräldragrupp. En del storasyskon var också med, så Axel hade fullt upp med att klättra runt i klätterställningen med andra barn. Elsa, som förstås inte kan låta bli att härmas, klättrade också upp i klätterställningen så fort jag vände ryggen till. Inte kunde hon sitta still med de andra ettåringarna och leka i sandlådan inte. Nej, hon skulle förstås klättra omkring med tre-fyra- och femåringarna i klätterställningen och åka rutschkana. När ska min lillskrutta förstå att hon faktiskt bara är en liten lillskrutta?
En liten rymningstur hann hon också med. På långt håll såg Elsa förstås vattnet blänka så fint i den vackra fontänen i Källängsparken. Så på sina små knubbiga ben sprang hon så fort hon bara kunde. I vattnet skulle hon och inget fick stoppa henne. Axel var det som sprang efter och hindrade syrran från att ta ett stadsparksdopp. Mycket storebroderslikt förmanade han henne att man "fåj inte bada däj". Elsa resignerade och följde med brorsan tillbaka medan mamma ropade ut löften om saft och bullar.
Saften och bullarna lyckades hålla Elsa på filten i.... cirka tio sekunder. Sedan stod hon inte ut med att sitta still längre. Det fanns ju så mycket att utforska, så mycket att titta på. Och så begärde mamma av henne att hon skulle sitta still och äta en bulle hon inte ens ville ha. Höjden av fräckhet, tyckte Elsa och stack igen.
Efter en och en halv timme hade jag fått nog och packade ihop mina barn och alla saker för att i sakta mak traska hemåt igen.
Kommentarer
Trackback