ydringer

I alla fall för Axels del. Inte särskilt bra alls. Elsa går det jättebra för. Hon älskar dagis och skulle säkert vilja vara där jämt (även om det är underbart när mamma kommer tillbaka för att hämta).

Nåja, vi har bara försökt att lämna igår och idag. Elsa är det som sagt inga som helst problem med. Men Axel klamrar sig fast vid mig och skriker, gråter, vädjar, önskar... allt man kan tänka sig... att jag ska stanna kvar och inte lämna honom. Jag håller förstås humöret uppe medan jag är kvar på dagis, men när jag åker därifrån trillar stora krokodiltårar nerför mina kinder. Måste han känna så här? Gör jag något fel? Känner han verkligen sådan ångest över att vara utan mig på dagis? (När jag har varit kvar har det varit hur roligt som helst).

Igår kom jag tillbaka efter ett tag och fröken sade att han hade ju lugnat ner sig efter ett tag, men det kom små snyftningar efter mamma bra länge. Jag ska snart åka ner till dagis och hämta dem nu, den andra dagen de har varit själva. Hoppas att det gick bra efter att jag åkte idag med. Ångest.

Imorgon ska Andreas få lämna dem och så hoppas vi att det går bättre. Han har ju dagvecka nästa vecka och då börjar vi jobba samtidigt. Det innebär att han kan lämna på dagis han också. Funkar det bättre med pappa imorgon på inskolningen så blir det så vi får göra nästa vecka när det ska vara blodigt allvar.