ydringer

Idag har jag och barnen varit i Vimmerby hela dagen. (Andreas också, men han har varit på jobbet). Vi andra har varit hemma hos min pappa (även kallad för morfar) där vi har fått mat och barnen har lekt.

Jag tog en promenad med Lotha (som också fick följa med) upp till det nybyggda Stensbergsområdet. Det är så roligt att kolla på alla nya hus som ploppar upp där. Kände mig inspirerad. Hade vi inte haft ett rött litet hus på landet så hade jag nog tjatat öronen av Andreas att bygga ett nytt hus där.

Vi tog en sväng ner till lekparken i Källängen också. När vi åkte ner dit svängde jag förbi min mormors före detta hus på Blåsekulle. Ni som inte känner till det så kan huset beskrivas som ett mycket sött litet fyrkantigt gult hus. Ett sovrum, en möblerbar hall och ett vardagsrum. Kök med skafferi. Gammalt och sött. Till huset hör det en helt underbar fruktträdgård som min morfar skötte pedantiskt fram tills han dog 1994 och som efter det har skötts väldigt bra av mormor, så länge hon orkade, och av barnen (mina föräldrar och mammas syskon). Förra sommaren såldes huset och mormor flyttade till ett äldreboende. Kort därefter gick hon bort och hon begravdes i höstas, samma dag som hon skulle ha fyllt 88 år.

I alla fall tog vi en sväng förbi huset idag. Jag har inte riktigt orkat åka förbi innan. Och vad jag ångrade att vi åkte förbi. Huset ser helt öde och förfallet ut. I trädgården ligger en jättegren av det underbara morellträdet nedblåst. Gräset är om inte en halvmeter högt så närapå. Persiennerna på huset är neddragna och det ser jättesunkigt ut. Jag blir så ledsen när jag tänker på det att ögonen tåras. Mr. Hemmingson, som köpte huset, lyser gott med sin frånvaro där. Visst, han kanske har andra planer för huset, men han kan för helvete sköta om det lite, lite, lite grann. Hur svårt är det att gå över det med gräsklipparen någon gång? Eller att ta bort trädet? Jag kan bara tänka mig hur det står tomt där inne och bara raserar. Väntar han på att det bara ska ramla ihop? Jag blev så ledsen när jag såg det och jag vet minst tre personer som antagligen vänder sig i sina gravar på grund av det husets förfall - min morfar, min mormor och min mamma.