ydringer

Igår var vi hos farmor, ute på landet, och lekte hela dagen. Pappa lekte i skogen med att såga upp träd, medan barnen, jag och farmor lekte hemma på gården. Innan pappa gav sig ut så fick Axel köra traktor med honom. Det är en riktig upplevelse tycker Axel. Särskilt att han faktiskt får styra själv när traktorn kör. Han är så duktig.

Elsa gillar att gå omkring på gården och plocka äpplen som man slänger in i hästhagen. Gungan är också en höjdare som gärna får ett par besök under dagen.

Lotha fick sig också en riktig motionsrunda. Vi släppte henne i hästhagen, som är ordentligt stängslad. Men, trots det, lyckades förstås Lotha hitta ett liiiitet liiiitet hål under stängslet, där hon kunde smita iväg och ut på gärdet. Hur hon än letade efter något att jaga så hittade hon bara en skata. Det fick duga, tänkte Lotha, skallade lite och kom sedan, mycket trött, tillbaka till husse. Hon har verkligen ingen kondis vår hund. Men det blir väl bättre när jaktsäsongen börjar.

I lördags hade vi några vänner över på middag. De har barn i Axels och Elsas ålder och det var fullt röj större delen av kvällen. Visst kunde vi sitta ner och äta lite mat, men barnen hade lite för mycket spring i benen för att kunna sitta stilla. De busade och lekte och hade jätteskoj.  När det till slut började bli lite för mycket satte jag på Puhs film om Heffaklumpen. Då stannade leken upp och de satt stilla som små ljus - ett litet tag i alla fall.

Igår, torsdag, blev Elsa sjuk. Hon fick feber och var allmänt hängig. På kvällen kräktes hon upp en hel flod och grät jättemycket när vi var tvungna att duscha av henne.

Idag är hon fortsatt hängig med runt 38-39 i feber. Därför försöker vi hålla oss i stillhet. Andreas jobbar och kan tyvärr inte "rasta" Axel, som klättrar på väggarna och bara vill uuuuttt!!!!!. TV:n går för fulla muggar här och det håller dem stilla en kvart i taget. Sedan blir det tråkigt. För mycket av det goda...

Hittills har vi: tittat mycket på TV, byggt tre olika tågbanor, byggt bilbana, målat med kritor, målat med vattenfärger, spelat dator, läst fyra böcker, kört med bilar, lagt pussel och spelat spel. Klockan är kvart i ett och jag undrar verkligen i mitt stilla sinne hur min rastlösa son ska över leva den här dagen. Jag får nog packa ner Elsa i vagnen i eftermiddag och gå ut med dem i alla fall. Om Axel cyklar får han röra lite mer på sig och blir kanske lite lugnare.

I helgen har vi varit i Örebro och bott i en stuga på Gustavsviks camping. Det har varit jättemysigt och den största delen av tiden har vi tillbringat på Upplevelsebadet där. Barnen har haft SÅ roligt med att plaska i barnpoolen, åka lilla vattenrutschkanan, åka STORA vattenrutschkanan, hoppa i vågorna och vara våta hela tiden.

Sedan hade de förstås väldigt roliga lekplatser på campingen där vi tillbringade en del tid. Det har varit jättemysigt och trevligt. Man borde verkligen åka iväg på sådant här lite oftare :)

Det är ingen måtta på mig nu för tiden. Inte nog med att jag blev så förkyld att jag tappade rösten. Nu har jag lyckats få ögoninflammation också. Det är inte ett dugg roligt.

Det började igår med att jag var så vattning och varig i ögonen. På kvällen började jag svullna och inatt har det varit rent utsagt hemskt. Jag har fått gå upp flera gånger och tvätta av ögonen för jag har inte kunnat öppna dem helt. Usch.

Och vi som skulle åka till Linköping idag. Jag ser ju inte klok ut... Men men. Vi får se.

Hela förra veckan var jag förkyld och allmänt krasslig. Men jag hade inte så ont i halsen längre. På torsdagen kändes det som om det halsontet kom tillbaka. Jag hade liksom ont och var öm i halsen.

I lördags hade jag lite fest här hemma för ett par tjejkompisar. Vi pratade och hade det trevligt och jag kände att ju längre kvällen gick, desto mindre röst hade jag. I alla fall gick vi ut en kort sväng på krogen och där tappade jag rösten helt. Jag lät som värsta tonårsgrabben och lite till.

Igår var rösten inte alls bra. Jag var jättehes och kunde knappt prata. Idag är den om möjligt ännu värre. Hur jag än försöker får jag inte fram ljud. Det blir bara hesa viskningar. Barnen hör ju absolut inte om jag säger till dem att lugna ner sig lite när det blir för skränigt här hemma. Så jag går omkring och viskar, fast bara när jag absolut måste.

Jag ställde in två saker vi skulle ha gjort idag, Axel och jag. Även om jag mår bra känns det inte som om jag kan vara ute bland folk när jag inte har någon röst. Jag undrar hur stumma människor känner sig???

Den här helgen är den sista öppethelgen på Astrid Lindgrens Värld. Därför spenderade vi större delen av lördagen där och lekte och hade det roligt.

Vi började med allsång på Lilla scenen, men Axel var inte så förtjust i det. Det var däremot Elsa. Hon är lite mer intresserad av musik och rytm. Axel och jag gick och gungade under tiden. 

Sedan traskade vi runt i parken och lekte i husen. Vi köpte lördagsdodis i Lilla Staden och vi tittade på teater på Stora Scenen.

Barnen var rätt så trötta när vi åkte hem, men de hade haft en bra dag.

Första gången vi upptäckte att Elsa blir åksjuk var på Midsommarafton, då vi åkte på småvägarna till Kristdala. Hon kräktes ner hela baksätet och sin fina klänning. Efter det har det gått ganska så bra i bilen, tills idag.

Vi skulle åka upp till Snararp. Tänk er en av de minsta vägarna ut från Vimmerby (ja, den som går mot Rumskulla), och dela sedan den på mitten. Då har ni bredden på vägen (något mindre än en gångbana). Lägg sedan till kurvor som nästan slår knut på sig själv och en asfalterad väg med tjälsprickor nästan ända ner till jordens innandöme. Där har ni vägen till Snararp.

Det var på den vägen Elsa blev åksjuk ikväll. Stackars lilla gumman. Och som de tanklösa föräldrar vi är hade vi inte med något klädombyte. Vi skulle ju bara stanna någon timme. Så lillhjärtat fick springa omkring hos vårt värdfolk i bara blöjan. Men det var det ingen som tog illa upp för utan det var bara skoj.

Hemfärden gick bättre, men det kan ha varit för att vi verkligen kröp fram på vägen.

Nej, inga småvägar för Elsa mer - tack så mycket.

Elsa har egentligen inte fått börja äta godis ännu. Axel fick börja så sent som i år, vid påsk. Då var han 2 år och åtta månader. Elsa är bara 16 månader. Men vad ska man göra när hon har en så givmild storebror som mer än gärna delar med sig av sina futtiga bitar.

Här sitter barnen framför Bollibompa och myser med Axels lördagsgodis.

Elsa har börjat bli så duktig att hon kan säga till när hon vill gå på pottan och kissa och bajsa. 16 månader gammal. När hon blir kissnödig springer hon till mig och skriker "maaammma" eller så pekar hon på stjärten och säger "tissss".  Ibland hinner vi till pottan och ibland inte. Det har även hänt att vi har varit ute och lekt när hon vill gå in och gå på pottan. Jätteduktig, tycker förstås en stolt mamma.

Därför går Elsa ofta utan blöja här hemma. Oftast säger hon till, men det blir förstås en hel del pölar att torka upp också.

Axel har också gjort framsteg på blöjfronten. Han har varit blöjfri på dagen ett bra tag nu, men inatt sov han för första gången utan blöja hela natten. Och kalsongerna och sängen var torra.

Axel var lite sjuk häromdagen med feber och snuva. Inatt satte den förkylningen igång på allvar hos mig.

Jag låg och skakade i frossa hela natten och mådde allmänt pissdåligt. Idag har jag legat i sängen hela förmiddagen för att bädda med täcken i soffan på eftermiddagen. Jag har bara sovit och mått dåligt.

Nu mår jag bättre, men jag är så himla snuvig. Näsan är helt igenkloggad så jag kan knappt andas. Jag drar mig verkligen för att gå och lägga mig.

Så, nu har jag självömkat lite. Med barnen är det bra. De är lite snuviga de också, men pigga och glada. Nja, för tillfället sover de ju, klockan är över tio på kvällen, men de har varit pigga och glada under dagen.

Vår söta lilla dotter har lärt sig att öppna ytterdörren, så den måste vi hålla låst hela tiden. Nu var det så att jag hade glömt att låsa den igen efter att ha ställt ut lite sopor. Elsa tog givetvis tillfället i akt och öppnade dörren. Jag var inte snabb nog att stänga den, så.... Lotha, vår Wachtelhund, lyckades smita ut. Med några kvävda svordomar sprang jag efter. Lotha brukar (när någon enstaka gång tillfället har gynnat henne) smita över till grannen och skälla på deras kanin. Därför sprang jag genast dit. Döm av min förvåning när hundrackarn inte var där.

Nej, Lotha tyckte att hon behövde en lite vidare tur. Jag såg henne springa ner över granngården och ner på den större gatan 50 meter nedanför oss. Det kändes rätt så tungt, med tanke på att jag var ensam hemma med barnen, Elsa hade bajs i blöjan, Axel var sjuk och förkyld... vad ska man göra. Jo, som alla andra människor i nöd. Jag ringde ambulansen :-)

Andreas kom förstås på stört och lyckades efter en stund ropa in den förrymda hunden. Måste jag tillägga att hon inte står särskilt högt i gunst hos mig för tillfället.

Slutet gott, allting gott. Elsa sover och det gör nog Lotha också.

Klockan är nu halvtio på kvällen och Elsa sover inte ännu!!! Hon brukar annars somna runt halvåtta, men nu kan hon bara inte slappna av. Det hjälper inte att ta upp henne och sitta med henne i famnen. Inget duger. Hon vill inte vara själv, hon vill inte vara uppe, hon vill ingenting. Vad hon egentligen vill är väl att sova, men det går inte. Stackars tjeja. Hoppas hon kan få ro i kroppen snart. Jag ska gå in och byta av Andreas som har suttit med henne ett tag nu.

Barnen har haft kompisar hemma idag och det har varit fullt ös hela eftermiddagen.

Visst är det skoj att se dem ha så roligt, men det är inte lika skoj att städa upp efteråt. Med fyra barn i åldrarna ett till fyra, så brukar det allmänt se ut som om en orkan har dragit igenom lägenheten. I princip finns det inte något ledigt golvutrymme kvar, för varenda liten yta täcks av leksaker och filtar, omkullvälta stolar, dukar och kaksmulor blandat med utspilld saft.

Men oj så skoj de har.

Idag har Axel lekt med två jämngamla killar större delen av dagen. En är fyra år och en är lika gammal som Axel. De har busat runt i sandlådan och sprungit och cyklat och haft skoj.

Hack i häl på dem har lilla Elsa, 16 månader, sprungit. När grabbarna har busat i sanden och låtsats att de ramlar, då har Elsa gjort likadant. När grabbarna har lekt affär i de små leksakshusen vi har i sandlådan, då har Elsa också gjort det. När grabbarna har cyklat runt på sina cyklar, har Elsa hängt med på sin trehjuling.

Det är en liten tuff tjej vi har. Hon gillar bus och vilda lekar. Tur att hon har brorsan.

Så har födelsedagen kommit. Äntligen. Axel var dock väldigt generös. På frågan om det var idag han fyllde tre år så svarade han:

- Ja, och Dessa (Elsa) fyllej åsså tje åj.

Inte skulle han ta åt sig all äran inte. Han är så blygsam min lilla gullpojk.

Paket fick han ett par stycken förstås. Några böcker om flygplan, ett flygplan, vattenfärger, Lilla Röda traktorn, en pruttkudde!, ett PC-spel (Kalle Kunskap) och bäst av allt - en radiostyrd bil.

Nu kommer snart barnen och barnkalaset ska börja. Tårtorna är färdiga och grillkol till korvgrillningen är påfyllt. Andreas håller på och pumpar ballonger och Axel hjälper till.

Imorgon, den 19:e augusti, är det tre år sedan Axel föddes. Och så klart har jag nu blivit nostalgisk och sitter och tänker tillbaka.

För tre år sedan vid den här tiden var vi på förlossningen, men de ville inte skriva in oss där utan vi fick vara på avdelningen bredvid (avdelningen för oförlösta mammor). Jag hade så vansinnigt ont och bad vädjande att jag kunde väl i alla fall få en Panodil. Tyvärr blev jag inte tagen på allvar, utan fick gå och ha så ont att jag inte visste hur jag skulle överleva fram tills nattpersonalen kom vid nio. Då äntligen blev jag inskriven på förlossningen. Jag känner fortfarande ren avsky mot den hemska barnmorskan som hade hand om mig under eftermiddagen.

I alla fall gick det rätt så fort efter att jag blivit inskriven på förlossningen. Jag fick duscha och bli nerbäddad i en säng med LUSTGAS!!! Jag älskar lustgas och skulle gärna ha en tub hemma på sänggaveln, men det går ju inte. Ryggmärgsbedövning fick jag också, vilket gjorde att jag kunde slumra lite då och då fram till halvtre, då krystvärkarna satte igång. Jag fick krysta länge med Axel, 50 minuter. Men så tittade han ut klockan 03.28. 3105 gram tung och 47 centimeter lång. Så mysigt det var och vilken underbar känsla.

3 år sedan. Min lilla skrutt. Älskade lilla gubben.