ydringer

Idag har Axel och jag varit iväg till Linköping på lite shoppingresa. Han är så lätt att ha med sig i affärer nu för tiden och gillar att sitta i sin Brio Race. Smidigt och bra.

Vårt huvudmål med resan var att inhandla mer räls till Axels tågbana. Det gör vi på Biltema, för det är mycket billigare där än Brioräls.

Först åkte vi i alla fall in till stan och gjorde några ärenden där plus att vi tog en fika, innan vi åkte ut till Tornby med start på Biltema. Sedan tog vi IKEA, betade av IKANOhuset (det blev inte så mycket klädaffärer, men en del...), åt mat på Linds, fortsatte till Toys R Us, svängde förbi Jysk och sist Plantagen. Vi var uppe i stan mellan tio och fyra. Och Axel klagade inte en enda gång :-) Däremot bubblade han på om allt vi såg och allt vi gjorde. Höjdpunkten var nog när han fick köpa en Brum-DVD på Åhlens. Den påsen höll han tätt intill sig hela tiden.

När vi äntligen satte oss i bilen för att åka hem var Axel så trött att han somnade på fem minuter. Och han som inte brukar sova middag. Nu kommer han att vara uppe hela kvällen och halva natten. Men det gör inget, för vi hade det så roligt och mysigt idag, Axel och jag.

Nu har Axel varit på sin treårskontroll. Det gick jättebra. Jag har ju varit lite orolig för hans tal. Eller... inte orolig, för han kan säga allt och redogöra för allt, men det är rätt så otydligt det han säger. Jag skulle inte vara orolig om inte folk runtom mig sade att: "borde han inte tala tydligare? Det är för att han inte är på dagis som han inte lär sig prata rent". Själv har jag tänkt att det kommer nog i sinom tid. Han förstår allt och han kan säga allt. Och Lena på BVC höll med mig.

Axel kunde skilja den stora bilen från den lilla. Han kunde säga en massa djurläten. Han kunde följa uppmaningar. Han kunde bygga ett högt torn. Han kunde berätta vilka de olika färgerna var. Så allt var bara bra och jag har inget att vara orolig över :-)

Sedan vägde Axel 16.2 kilo och var exakt en meter lång. Han följer sina kurvor perfekt.

Egentligen ska jag vara mammaledig i ett halvår till (börjar i januari), men idag har jag varit på jobbet. Det var personalkonferens först och sedan var det trivselresa till Eksjö. Jag kände att det kunde kanske vara bra att vara med på den första personalkonferensen, med tanke på att jag ska börja jobba igen under det här läsåret i alla fall. Det kan alltid vara bra att se vilka som är nya och så skulle den nya rektorn presenteras också.

Sedan åkte vi i två bussar till Eksjö, där det var stadsvandring, museum och middag på Stadshotellet. Lite lagom jobbardag alltså....

I alla fall kände jag mig rätt så trött när jag kom hem. Jag tänkte på mina kollegor som ska tillbaka till jobbet imorgon och på torsdag kommer alla elever. Och då kände jag att jag är verkligen inte mogen för att börja jobba ännu. Det är såååå skönt att jag ska vara hemma hela hösten också.

Andreas var rätt så trött idag när jag kom hem. Barnen hade hållt igång hela dagen. Lite bråk, lite slagsmål, lite kel... lite av varje :-) "Jag fattar inte att du kan säga att du vill ha en till. Det går ju knappt med två som det är nu", var hans kommentar när jag kom hem. (Och för er som undrar så är pratet om en trea inte något som är aktuellt ;-))

Igår hade vi tjocka släkten på besök med anledning av att Axel fyller 3 år nästa lördag. Det var fullt med folk och barnen var (förstås) i centrum hela tiden. Axel blev överlycklig för sina paket (en grävskopa, hoppboll, jeans, strumpor, tågräls...). Och så var det ju mums med tårta också.

Bus var det hela tiden och full fart. Trots regnet ville Axel verkligen gå ut och pröva sin nya grävskopa precis innan det var dags för kvällsmat och bad. Kanske inte helt lyckat eftersom det ledde till skrik och gråt när han skulle gå in igen och det lugnade inte ner sig förrän han fick sin kvällsgröt framför TV:n.  Sedan sov han gott på kvällen.

Elsa, däremot, hade nog fått lite för mycket intryck (och tårta) under dagen, för hon var vaken till klockan tio på kvällen, innan hon under stora och högljudda protester äntligen somnade.

Igår var farmor och hälsade på hemma hos oss. Jag hade en tid hos frissan för att färga håret (är fortfarande blond, men har numera en rödfärgad botten...). Andreas jobbade, så farmor lovade att komma och vara hos barnen medan jag åkte iväg.

Axel gick och väntade hela morgonen på att farmor skulle komma. När hon väl kom sprang han direkt och hämtade en plåt med nybakta bullar! Han hade redan kvällen innan bakat lite osynliga låtsasbullar och de hade stått i ugnen (under soffan) hela natten. När farmor kom skulle hon givetvis få smaka dessa bullar.

Axel, Elsa och farmor busade nog större delen av dagen och när eftermiddagen kom var barnen MYCKET trötta. Andreas kom hem och farmor åkte också hem strax efter det. Axel somnade i soffan redan halvsju och Elsa somnade strax efter det till vällingflaskan.

I morse vaknade Axel bredvid mig i sängen. Som vanligt brukar han ligga och pladdra på ett tag innan jag vaknar till så pass mycket att jag orkar slå upp ögonen. Denna morgon konstaterade Axel med en mycket övertygande röst: "fajmoj pommej idag osså mä" (pappa har lärt Axel att det räcker inte med bara "också" eller "med", utan båda orden måste vara med).  "Dasse å fajmoj ska åka tjaktoj ida".

Så de du farmor,  nu är det bara att ta fram traktorsmunderingen...

Idag runt klockan elva hade jag precis satt in en kaka i ugnen. Jag hade sövt Elsa för hennes middagssömn och när jag kom ut i köket igen så var ugnen avstängd. Lite väl snabbt tänkte jag skylla på Axel och undrade vad han hade haft för sig när jag märkte att allting var av. Vi hade inte minsta lilla gnutta el i hela lägenheten. Tvättmaskinen var som tur var precis färdigså den kunde jag hänga upp.

Det visade sig att halva stan var utan el på grund av ett fel på Vimmerby energi. Inte så skoj. Jag upptäckte snabbt hur beroende av el man är. Jag kunde inte laga mat till barnen, inte koka kaffe, inte sätta på någon ny maskin, inte spela in programmet jag skulle på TV, inte lyssna på någon musik, inte sitta vid datorn, inte värma något i mikron, inte dammsuga.... listan kan ju göras oändlig. Och det tråkigaste av allt var ju att kakan stod i ugnen och förstördes. Kylen och frysen fungerade inte heller, men jag hoppades att det skulle klara sig om jag undvek att öppna dem.

Vid halvett var barnen jättehungriga och jag kunde inte ge dem någon middag. Det blev mackor och kräm till mat. Kanske inte det bästa, men vad ska man göra?

Nu är i alla fall strömmen tillbaka och jag ska gå och sätta på stekpannan så vi kan göra spaghetti och köttfärssås. Kakan är rätt så förstörd, i alla fall till utseendet. Smutsen ligger kvar på golvet, men nu kan jag ju dammsuga upp den. En till tvätt ligger i maskinen och Mora Träsk skrålar i Axels stereo. Back to normal alltså.

Axels och Elsas kompisar har varit här och lekt idag. Det är en liten kille som heter Isak och är lika gammal som Elsa och en kille som heter Albin som är fyra år. Så gott som alltid är det bus bus bus som gäller när de här fyra kommer tillsammans.

Dessa träffar brukar vi alltid försöka inleda med lite fika. Det är så gott som omöjligt för barnen att sitta stilla så lång tid det tar att äta upp en bulle och dricka ett glas saft. Det är spring upp och ner, en klunk här och ett bett där. Idag hoppade Isak i soffan medan Elsa sprang och jagade Lotha i hallen med en bulle. Axel tog ett bett på varenda kaka och konstaterade att han inte tyckte om något innan han sprang iväg och började bygga en koja i sitt rum. Albin hade ett väldigt ouppfostrat glas för det hällde ut saften i hans knä.

När man varit inne ett tag och fått i sig lite fika brukar det vara ganska skönt att gå ut och låta barnen rasa av sig lite ute. Det är fullt spring och cyklar som åker och traktorer som kör. När de sedan åker hem igen blir det så tyst här hemma och Axel blir helt rastlös. Jag frågade honom nyss vad han ville hitta på. Han svarade: "jag vill åka nånstans, med Citenengen". Han vill alltså åka iväg någonstans men han vet nog inte riktigt vart eller varför. Det är bara så att det måste hända något.

Elsa duger rätt så bra att leka med nu i alla fall, för när jag skriver detta sitter de i Axels rum och kör med bilar. Jag har lovat en åktur i bilen så vi ska väl ge oss ut snart.

Idag packade barnen och jag en picknickkorg och tog en promenad ner till Källängsparken i Vimmerby. Axel cyklade (förstås) och Elsa satt snällt och fint (inte) i sin vagn. 

I parken träffade vi andra mammor och barn från Elsas föräldragrupp. En del storasyskon var också med, så Axel hade fullt upp med att klättra runt i klätterställningen med andra barn. Elsa, som förstås inte kan låta bli att härmas, klättrade också upp i klätterställningen så fort jag vände ryggen till. Inte kunde hon sitta still med de andra ettåringarna och leka i sandlådan inte. Nej, hon skulle förstås klättra omkring med tre-fyra- och femåringarna i klätterställningen och åka rutschkana. När ska min lillskrutta förstå att hon faktiskt bara är en liten lillskrutta?

En liten rymningstur hann hon också med. På långt håll såg Elsa förstås vattnet blänka så fint i den vackra fontänen i Källängsparken. Så på sina små knubbiga ben sprang hon så fort hon bara kunde. I vattnet skulle hon och inget fick stoppa henne. Axel var det som sprang efter och hindrade syrran från att ta ett stadsparksdopp. Mycket storebroderslikt förmanade han henne att man "fåj inte bada däj". Elsa resignerade och följde med brorsan tillbaka medan mamma ropade ut löften om saft och bullar.

Saften och bullarna lyckades hålla Elsa på filten i.... cirka tio sekunder. Sedan stod hon inte ut med att sitta still längre. Det fanns ju så mycket att utforska, så mycket att titta på. Och så begärde mamma av henne att hon skulle sitta still och äta en bulle hon inte ens ville ha. Höjden av fräckhet, tyckte Elsa och stack igen.

Efter en och en halv timme hade jag fått nog och packade ihop mina barn och alla saker för att i sakta mak traska hemåt igen.

Idag har vi varit hos barnens mormor och morfar på middag. Mina föräldrar alltså. Min bror är hemma på semester med sin flickvän (de bor i Schweiz) så det är skoj att träffas allihop. Vi grillade lite och åt äppelkaka.
Elsa är en liten pajas. Vid matbordet ska hon bara vara i centrum hela tiden och är hon inte det för ett ögonblick så ser hon till att hon hamnar där. Med sina miner och små skrik kan hon få vem som helst att skratta. Om man inte skrattar åt henne visar hon, med ett tillgjort skratt, hur man ska göra.

Både Axel och Elsa stortrivs uppe hos mormor och morfar. Man får spruta med vattenslangen och bli hur blöt som helst, man får äta hur mycket äppelkaka man vill, trots att man egentligen inte kan få ner en bit, man får dricka saft, man kan leka med alla miljoner leksaker som finns kvar från mamma och morbror och främst av allt - det finns alltid någon nere på golvet som leker med en och bryr sig om en.

Men lite otäckt är det att vara där. Det finns så många trappor att klättra i (vilket givetvis är jätteskoj) men det är lite oroligt med stenplattor och trappor utan räcken. Än så länge har det inte hänt något olycka och vi får väl hoppas att det aldrig behöver hända heller. Elsa är så orädd och tror att hon kan gå i trappor som vilken vuxen person som helst. Hon har inte riktigt förstått vitsen med att vända sig om och krypa nerför trappan istället för att bara kliva rakt ut.

Idag har vi varit på Virserums marken, en tradition jag haft sedan jag föddes... tror jag :-) Min farmor bor i Virserum och varje år när marken är samlas släkten hemma hos henne, går på marken, äter mat och umgås.

Det var en rätt så skön dag i år. Oftast brukar regnet vräka ner eller så gassar solen så man inte står ut. Lagom är inte ett ord som har stämt in på Virserums marken de senaste åren, men i år var det faktiskt så. lagom varmt, inget regn, lagom med folk... lagom och trevligt helt enkelt.

Jag brukar inte handla något särskilt men i år blev det faktiskt några påsar. Bland annat de ascoola tröjorna barnen har på sig i soffan på bilden nedan ;-). Sedan fick de en bil och en helikopter, en vindsnurra av mormor och morfar, ett draghjul av mormor och morfar och morfar köpte också en tröja till Elsa där det står: "Morfar är min bästis - så de så".

Axel har aldrig varit barnet med mycket hår som måste klippas en gång i månaden. Men en gång i halvåret (eller ibland lite oftare) brukar vi försöka ansa hans små testar. Idag var en sådan dag.

Eftersom det inte sker särskilt ofta att Axel behöver konfronteras med saxen (eller trimmern som vi andvänder oss av) så var han inte särskilt förtjust i tanken när vi presenterade den för honom. Det blev därför en hel del protester.  Men lite lock och pock lyckades. Löftet om en glass (som han dessutom fick hålla i handen under klipptillfället) gjorde så att det gick hyfsat bra. Det gjorde faktiskt inte ont att bli klippt, erkände Axel. Men det kittlades lite när håret trillade ner.

Axel är, som de flesta barn antar jag, rätt så motvillig till att gå och lägga sig. Det brukar gå bra tills efter att vi läst sagan i sängen och ska släcka för att sova. Då börjar han gnälla: "nej mamma, vill inte tova".

Den sista tiden har han börjat försöka att luras med hur mycket klockan är. Det började häromkvällen då han inte ville sova förrän klockan var nio. Då gick det bra att säga att klockan är snart nio, så det är bara att sova. Det tog bara någon minut så sov han.

Igår var det samma visa när vi skulle släcka. "Nej mamma, vill inte tova." Sedan tittade Axel allvarligt på mig och sade: "kockan äj baja fem". Som om jag skulle gå på det ;-) Först tänkte jag också luras och säga att klockan är nio, men kom på att det är kanske inte så bra att låta honom tro att han får gå och lägga sig så sent. Så med risk för att det skulle bli ramaskri så sade jag allvarligt att "nej, klockan är inte fem, klockan är strax efter sju och det är dags för dig att sova". Till min stora häpnad accepterades detta påstående. Axel nickade lite förnumstigt och två minuter senare sov han gott.

Och det tycker jag är roligt :-) Jag har nu bläddrat i den både framlänges och baklänges och fastnat för en del saker.  Arbtesbord, köksbord, köksinredning...

Det är ju så att vi inom kort ska flytta till ett hus ute på landet och jag har redan nu inrett huset i tanken. När nu IKEA-katalogen kom så blev jag väldigt inspirerad till hur barnens lekrum ska se ut. Jag har redan funderat på olika teman man skulle kunna använda sig av och ett tema på IKEA nu är havstema. Det såg så fint ut med blåa väggar och fiskar. Blåa möbler och akvariumsinredning. Jag visade bilden i katalogen för Axel och frågade om han inte tyckte det var fint. "Jaaa," svarade han helt andäktigt.  "Tået söj dääj". Han pekade på något jag inte sett tidigare på bilden - en uppbyggd tågbana på golvet. Så nog tyckte han att det var en fin bild. Det fanns ju tgå på den ;-) Lille gullplutten.

Hela sommaren har solen gassat och jag har mått skit. Jag tycker inte om att svettas utan att man rör på sig över huvud taget. Jag tycker inte om att det inte finns någon svalka eller skugga att rymma undan till. Folk tycker att jag är dum som klagar på den "underbara sommaren" men jag ser faktiskt inget underbart med den.

Nu har vädret slagit om lite grann och de senaste dagarna har det varit åska och lite regn. Jag har verkligen fröjdats. Jag tycker att det är underbart med regn och det ska alla veta att det har behövts efter den senaste torkan.

Men hur mycket jag än tycker om regnet så svor jag rätt så rejält över det idag. Vi hade varit ute på en promenad och hälsat på Andreas på jobbet. De svarta molnen hängde tungt över oss när vi gick in på ambulansstationen. Det regnade dock inte. Vi hade inte hunnit sitta många minuter innan larmet gick. Andreas var tvungen att åka iväg med ambulansen och vi fick fortsätta hemåt. Axel på sin cykel och Elsa i barnvagnen.

Vi hade inte ens hunnit ut från parkeringen innan regnet började ösa ner. Det finns regn och det finns regn. ite vanligt regn har jag inget emot, men det som kom ner på oss var blandat med hagel och det kom med en sådan kraft att Axel blev rädd. Elsa stängde jag in under barnvagnens suflett så hon märkte nog inte så mycket. Axel däremot blev helt paralyserad och vägrade trampa sin cykel. "Det jegnaj", skrek han hela tiden. "Sluta jegna!". Han såg ut att vara nära tårarna. Jag fick dra barnvagnen, hålla koll på hunden som satt fast i barnvagnen samtidigt som jag fick knuffa på Axel på cykeln. Allt i hällande ÖSregn/hagelregn.

Nu är vi hemma, allt är bra igen, barnen har badat och ätit kvällsmat och snart börjar Bolibompa. Allt är frid och fröjd. Samtidigt som jag skriver detta har Axel och jag och Elsa lite kafferep. Barnen har dukat fram fika med sin leksaksservis och serverar mig allt från kaffe till osynliga hembakta bullar. Finns det något mer underbart? Jag tror inte det.

På morgonen är jag oftast inte den piggaste människan. Min man förstår detta och låter mig faktiskt sova rätt så ofta. Men ibland måste han ju faktiskt åka till jobbet - tro det eller ej. Och de morgnarna så måste jag gå upp, vare sig jag vill eller inte. Oftast vill jag inte.

I morse tror jag till och med att jag morrade till Andreas när han lite försiktigt påpekade att han skulle åka, eller om det var att han skulle gå ut med hunden, och Elsa var vaken. Men, jag tror i alla fall att, han har överseende med mitt hemska morgonhumör. Jag hoppas det.

Efter att ha lyckats masa mig upp och Andreas åkt till jobbet så kommer det gigantiska arbetet med att få familjen färdig med frukostar, tandborstning, ansiktstvätt, påklädning, kissningar och bajsningar. Detta tar i normala fall ca två timmar om man är själv. I genomsnitt får man avbryta för ungefär sju syskonbråk.

Idag har detta hänt: Elsa har fått en knuff så hon ramlade på soffbordet och slog i ögonbrynet, Axel har fått ett bett på armen, Elsa har blivit omkullknuffad på hallens klinkersgolv fyra gånger, Elsa har knuffats omkull mot badkaret medan Axel satt på toaletten, Axel har hoppat i soffan och slagit huvudet i väggen, Elsa har ramlet ner från en köksstol där hon olovandes klättrat upp, Axel har fått ett slag i anskitet med en leksaksbil i metall. Och morgonen är inte över. Nu är visserligen barnen klädda, men jag har inte kommit så långt. Jag har lyckats få i mig en kopp kaffe, och det lugnade nog nerverna lite grann.

Jag undrar om det är så här i alla familjer eller om det är något exceptionellt för just vår familj. Tänk om det är så att alla andra har jättelugna och harmoniska morgnar när barnen sitter lugnt och stilla och äter frukost, för att sedan, utan gnäll och bråk, gå till badrummet och tvätta sig och borsta tänderna. Efter det går de lugnt och stilla till sina rum och tar på sig sina kläder. Allt under loppet av 20 minuter... Är det bara här hemma som det är kaotiskt?

När alla morgonbestyren är gjorda brukar jag ibland låta barnen titta lite på någon DVD medan jag städar av lägenheten lite. Sängar måste bäddas och det tillhör undantagen de dagar så man inte behöver dammsuga. Oftast behöver golvet i köket torkas också. Det blir gärna lite kladd efter två barn. Trots att jag då städar brukar jag oftast ha dåligt samvete för att jag låter barnen sitta och titta på TV. En vacker och solig dag så sitter mina barn inne och tittar på Nalles Blåa Hus.

Nej, detta måste jag verkligen ta tag i. Jag måste bli den supermamman jag alltid trodde att jag skulle bli - innan barnen kom. Jag skulle aldrig låta barnen titta på TV, förutom kanske någon halvtimme på kvällen. Jag skulle aldrig servera burkmat.  Jag skulle vara ute flera timmar med barnen varje dag. Jag skulle läsa minst fem sagor på dagen och fem sagor på kvällen... Hmm, det är kanske dags att se över sina prioriteringar. Eller, behöver man det? Mina barn är nog rätt så normala och väluppfostrade. De kan leka för sig själva, både bra och länge. Jag har redan idag byggt tågbanan med barnen, kört med bilar, byggt ett pussel, pussat på dem minst hundra gånger och kramats lika många gånger. Jag ger mina barn väldigt mycket kärlek och de verkar vara rätt så harmoniska i alla fall. Måste jag då ha dåligt samvete för att jag sätter dem framför TV:n någon gång ibland? Kanske? Eller inte?